Tanken var att vi skulle övernatta på vägen ner men Transvestiten körde på bra och snittade 110 så siktet ställdes in på en kall öl i Eifeldorf. Tyvärr blev ölen ett par timmar försenad då det strax innan ankomst hopade sig med bilköer. Otroligt störande då strupen blev torrare och torrare samtidigt som man såg klockan bli senare och senare. Väl framme tog vi in på Eifeldorf Hotell och såg fram emot god mat och god dryck. Tyvärr sket det sig då Eifeldorf bara serverar mat fram till 22. En äcklig hamburgare på en trist imbiss med en tråkig flasköl var inte vad jag hade längtat efter. Trött som få blev det tidigt i säng för att köra in på banan under fredagen.
Efter en bra frukost tog vi oss ut i det fina höstvädret och levererade våra väskor till vårt nästa hotell, Dorint. Ett riktigt bra rum fick vi på femte våning med utsikt över start och mål, NGK schikane och Coca Cola kurve. Att få bo här tackar vi min golfliga ”Järngänget” för då de gav mig detta boende i 40-års present. Dock var det ett fasligt liv under lördagen och det var nära att jag ringde till receptionen för att be dem säga till dem som störde.
Direkt efter att vi kollat in vårt rum bar det iväg till depån för att slå upp vårt tält och gå igenom teknisk kontroll. När vi väl fått allt på plats fick vi veta att vi inte fick vara där vi var utan allt skulle flyttas inomhus dvs in i en pit box. Vi fick nr 15. Fick och fick, klart att de skulle ha pengar för det och i och med att vi hamnade i tyskarnas box så blev priset 80 Euro medan holländarna bara tog 30. Surt sa räven! Men men, det är inte alla som har haft sin racerbil i en pit box på Nürburgring så det var värt pengarna denna gång. Dessutom hade HRA (tyskarna) en fantastisk kock som brassade omelett, scrambled eggs, kokade kaffe och såg till att det hela tiden fanns något att äta. En fantastisk service som vi verkligen uppskattade.
Den tekniske kontrollören Frans var en noggrann typ och tyckte inte om min styrsnäcka så det var ren tur att han tillslut godkände den. Fick också anmärkning på hjullagret men det löste sig det också. Även styrutslaget var fel men han godkände det denna gången men nästa gång måste det vara åtgärdat. Hade ju varit fruktansvärt att köra hela vägen ner för att få reda på att bilen inte går igenom den tekniska kontrollen. Måste också säga att Frans inte bara påpekade vad som var fel utan även hjälpte mig att fixa till problemen. Han var alltså inte bara nogrann, utan även hjälpsam och dessutom trevlig som bjöd på kaffe det första han gjorde.Nu när dessa problem var ur världen drog vi oss tillbaka till hotellet och dess bar. Mycket trevligt men hotelldirektören är en otrevlig och farlig typ, för inte ska man väl bjuda racerförare på snaps som dessutom är så kall att man måste ha bomullsvantar på för att kunna hålla i glaset. Tre snapsar och två öl senare fick vi fly baren för att snygga till oss innan middagen. Åter till baren för det var det trevligaste stället för mat på hotellet och de hade samma matsedel som den något mer strikta restaurangen. Och denna gång fanns ingen direktör som bjöd på dryck - tur. Middagen intogs tillsammans med Povl Barfod och Lise som visade sig vara riktigt goa människor. Povl kör en fin F3:a i Danmark och Sverige samt en Formel Ford nere på kontinenten. Föreslog för Anette att det är ju en bra idé att ha en bil stående på ett strategiskt ställe i Tyskland och en här hemma i Sverige. På så vis slipper vi ju transportera racerbilen fram och tillbaks men för detta fick jag inget gehör - konstigt.
Efter en god natts sömn var det tidig uppstigning och premiärnerverna gjorde sig väl påminda. Kallt och en fruktansvärd dimma kryddat med lite regn var ju inte det jag drömt om natten innan. Att ge sig ut under dessa förhållanden tillsammans med en massa andra vrålande och mer potenta formelbilar kan ju få den tuffaste att vekna.
Väl ute på banan var allt en fröjd och det visade sig inte vara fullt så halt överallt som jag trott. Glad att passet var över och att jag kom hel tillbaks kunde vi nu koncentrera resten av dagen på den tyska ölen och oktoberfestande. Det visade sig att tyskarna väntade något med partajandet men jag och Anette lyssnade på lite bompa bompa läppjandes på en weissbier samtidigt som vi åt en saltad kringla. Dock tröttnade vi ganska snart och drog oss tillbaks till hotellets spa för bastu och bad. Därefter försökte Anette dra sig tillbaks läsandes en god bok men det var inte helt lätt att få ro till det med tanke på vad som hände strax utanför.
Söndag morgon och att vakna kändes som om det skedde innan vi gick och la oss. 08.25 är en okristlig tid att starta ett tidskval. Det var tur att vi lyckades undvika den elaka direktören och hans snapsar kvällen innan för annars hade det säkert gått på tok. Denna morgon var det dock varken dimma eller regn. Att få köra på en torr bana var något helt annat. Med hjulspinn ut ur Castrol S, full patte genom Schumacher S och tight genom NGK Schikane är något helt annat än att fisa runt för att slippa snurra. Makalöst roligt och bästa tid i klass A, dvs Formel Vee. När man jämför med F1 så är ju vår framfart något blygsam men fullt tillräckligt för mig. En F1:a toppar 297 och jag 168. Genom Castrol S sista kurva håller de 98 och jag 78 men fram till nästa kurva har de fått upp farten till 152 medan jag fortfarande tuffar på i 78. Störst skillnad är det nog i Schumacher S där de far fram i 269 och jag i 134. Minst skillnad är det i NGK Schikane där F1:ans hastighet är 95 och min 94. Alltså bara en km/h skillnad vilket måste innebära att de är bra mycket fegare än mig eller kan det vara så att de tar den där andra vägen som var lite skarpare…
Vädret ser bra ut hela dagen och det ser ut att kunna bli ett regnfritt race. Så snart det är dags att krypa ner i bilen börjar det regna. De bilar som kan ha regndäck lämnar line up:en för att bli av med sina slicks. Jag sitter där jag sitter och surar för regn vad det sista jag ville ha. Till råga på allt så har M3 inte fått något paraply med sig så blöt blir jag redan innan det blir köra av.
Loppet börjar och jag behåller min ledning. Trots regn har jag bra fart och tampas med både en Sports 2000 och en Formel Ford. Efter ett tag hamnar jag för mig själv utan att varken jaga eller jagas vilket gör att jag tappar tempo och jag ser de andra närma sig men fortfarande utan att vara riktigt nära. Plötsligt släpper det i Bit Kurve och jag snurrar 180 grader och innan jag får runt bilen lyckas Frans ta sig förbi. Jakten börjar men tyvärr visar det sig att det var i tredje sista kurvan på sista varvet som det hände och därmed var loppet förlorat. Förlorat kändes det som men när jag väl kommit till sans och insett att jag tagit min bästa placering någonsin och då på Nürburgring så kändes allt mycket bättre. Förbannat mycket bättre!
Race två och regnet fortsätter. Denna gång har M3 fått med sig paraplyet och att ARC tagit fram ett som matchar så fint är nästan för bra för att vara sant.
Race igen och denna gång startar jag bakom Frans. Under formationsvarvet så ser jag en väldig massa röd/gula flaggor – regn och olja, attans. Håller mig bakom Frans då min plan var att skugga honom för att slippa bestämma tempot. Det visade sig snabbt vara svårt då det var andra som kom i mellan. Bytte snabbt taktik och såg till att komma förbi. Denna gång blandade sig Erle in i leken och började stressa på och tog sig förbi. Dock återtog jag snabbt första platsen men Erle gav sig inte utan var bra nära i NGK Schikane. Lyckades få bra fart ut ur Coca Cola kurve och min första plats var ett faktum – satan i gatan vad glad jag blev!
Efter prisutdelningen frotterade jag mig i baren med mina pokaler och Anette försökte stärka racingbudgeten på sitt sätt.
Vägen hem var lång och dryg men absolut värt allt. Nu hoppas jag att vi får ihop ett bra gäng svenska Formel Vee:are på en resa till exempelvis SPA nästa år – skulle var hur kul som helst.Vill rikta ett stort tack till Helana som för HMRs räkning lägger ner ett jättearbete för att göra det möjligt för oss att köra denna serie.
Låt vägarna vara isfria så hörs vi snart igen!
